Annons

Annons

”Män har tagit sig friheter i tystnad förut – det är slut med det nu”




Annons


SOLOs Nathalie Mark skriver om att män fått begå övergrepp i tystnad alldeles för länge. Men det är nog nu. Våga berätta och #hållintekäft.

Det blir snabbt mörkare nu. Redan vid fyratiden på eftermiddagen smyger sig mörkret på och när jag går hem längs gångvägen genom den lilla skogsdungen snabbar jag på mina steg. Håller nycklarna i handen och slänger en blick över axeln. Jag slår koden fort och stänger porten bakom mig.

Jag känner mig töntig, men jag gör det eftersom hela mitt liv har varit en lång, hård skola i hur jag som kvinna ska göra för att överleva i detta mansdominerade samhälle. Jag minns särskilt en gång för många år sedan när jag hade varit ute på klubb i stan med mina vänner. Vi delade på oss och jag klev ensam på nattbussen som skulle ta mig hem till förorten.

Till en början var bussen full av människor och jag slog mig ned på ett ledigt säte någonstans i mitten. Men en efter en droppade folk av tills det bara var jag och en annan kvar. En man längre fram. Då vände han sig om. Han tittade åt mitt håll och började gå bakåt mot mig. Jag stålsatte mig, stirrade bestämt ut genom rutan men såg ändå i ögonvrån hur han kom allt närmre. Så gjorde han det jag i mitt huvud skrikit, bönat och bett honom att inte göra. Han satte sig bredvid mig. Jag blev helt iskall. Till sist smög jag upp blicken titta upp, försökte få kontakt med busschauffören men han såg bara vägen framför. Jag försökte maka mig ännu längre in mot fönstret. Skapa en minimal glipa mellan mina och mannens ben. Då la han sin hand på mitt lår och samtidigt brast det för mig.

”Vad fan gör du?” utbrast jag högt och slängde bort hans hand medan jag försökte tränga mig förbi. Jag skyndade fram till dörrarna och fastän det var flera hållplatser kvar tills jag skulle gå av tryckte jag på stoppknappen. Bussen stannade och jag trillade ut i mörkret. Men när dörrarna stängdes bakom mig insåg jag att han också gått av. Då började jag springa.

Läs även: SOLOs läsare berättar om övergreppen: ”Han försökte ta ner handen i mina byxor”

Jag tror att jag aldrig sprungit så snabbt i hela mitt liv och samtidigt som jag sprang plockade jag upp nycklarna och satte dem mellan fingrarna. När jag nådde porten och darrande vände mig om fanns ingen där. Jag öppnade och drog igen den hårt bakom mig. Pulsen dånade i öronen.

Det hände ingenting då. Jag hade tur. Tyvärr är det ofta tur du som kvinna behöver för att klara dig. Och trots att jag inte gjort något fel vågade jag aldrig berätta för mina föräldrar om händelsen. Jag vet inte varför men jag skämdes. Så jag svalde allt och begravde det djupt inom mig. Men inte längre.

Läs även: ”Den enda konsekvensen av klackar bör vara ont i fötterna – inte en hand under kjolen”

Vi kvinnor har behövt stå ut med för mycket, för länge och det är dags att vi säger ifrån. Hur ofta har du inte hållit tyst när en man gjort något olämpligt bara för att du inte velat att det ska bli dålig stämning? Hur ofta har du försökt bortförklara allt med att han nog var för full? Precis hade blivit dumpad? Att det nog inte meningen, egentligen? Undrat vem som ska tro dig?

Män har kunnat ta sig friheter i tystnad förut – men det är slut med det nu. Så till dig på nattbussen. Till dig som ställde dig i vägen när jag var på väg hem och viskade vidriga saker i mitt öra. Och till dig som smekte mig på rumpan på en bar och sedan skällde ut mig när jag sade ifrån. Det är nog nu. Nu höjer vi våra röster #hållintekäft.

Läs mer:
Gör som oss – håll inte käft om sexuella övergrepp
Sexuella övergrepp – det här är dina rättigheter
Kenza öppnar upp om sexuella övergrepp: ”Varför kan inte min kropp vara min?”

Bildkälla: Unsplash/Matthew Henry


Annons


Annons



Laddar